En ängel lämnade och gav plats för en stjärna 

  
När Patrik kom in i mitt och Ellie’s liv , (sommaren 2012) så kom också  hans livskamrat, hans ”barn”, -hans hund – Aslan- hans rhodesian ridgeback- in i våra liv.

Jag sa alltid att Aslan var en ”snygg” hund. Men han var mer än bara snygg för mig.

Han va bufflig, glupsk och åt allt han såg och kom åt, han lyssnade inte särskilt mycket på mig, drog i kopplet många gånger så jag hade ont i armen. 

Jag och han kanske aldrig blev bästa vänner, men vi accepterade varandra och vi respekterade varandra- vi var överens om att vi båda hade en plats i Patriks hjärta. 

Jag ogillade många gånger hans ohyfsade sätt att lägga hakan på matbordet när vi satt och åt. Men jag flinade också många gånger åt det och smög ändå till honom godheter. Jag fick sparka ner honom från sängen mer än en gång för han tog så mycket plats. Men jag kunde också klappa handen på säng kanten eller soffan när hans ögon såg alldeles för blanka ut.  -”Hoppa upp då going”. 

Jag började så småningom att få otroligt starka känslor för denna stora snygga hund som tog mycket plats i vårat hem och i våra hjärtan .❤️ Aslan hörde ju ihop med Patrik. Jag såg sällan Patrik utan Aslan vid hans sida. Han var ju också med på vår första dejt när vi promenerade i Skatås

Ellie älskade honom och han accepterade hennes närvaro. Hon kunde slå honom men han bara gick iväg. Han ville bara vara där vi var. Vara en av oss. Familjen.

  

Han var ju trots allt Patriks allt.

Jag förstår ju den känslan och den kärleken man har för sin hund. Jag har ju själv haft en. Och den är oerhört stark. 

Vi blev en familj. Aslan var vår familjemedlem. Och när han sen började förändras den andra sommaren som han och Patrik va i mitt och Ellies liv, så var det egentligen bara Patrik som märkte detta. Jag såg inte dessa tecken på samma sätt. Han kände ju så klart sin hund ut och innan. Aslan var helt enkelt inte som vanligt. Så Patrik gjorde allt för att ta reda på vad felet var. Det tog ett tag innan svaret kom. Patrik la ner energi, pengar, frustration och tårar. Men framförallt gav han inte upp. Det avundas jag honom för. Han visste att det var något fel. 

   
 
Patrik och Aslan när vi precis har träffats sensommaren/hösten 2012.

 

Lek vid Apslätten.  
 
Ellie skulle hålla kopplet.

   

 
Patrik, Ellie & Aslan💙

Kvällen den 30:e Oktober 2013 frågar Patrik mig om jag kan följa med honom till Blå stjärnan där han ska få röntgen och antagligen få något slags svar på vad det är för fel på Alsan. Om han är sjuk. Jag har möte dagen efter på jobbet som jag då svarar honom att jag måste gå på. Jag har under hela denna tiden varit väldigt mycket i förnekelse att det skulle vara något allvarligt fel på Aslan. Han är inte sjuk. Dom har inget hittat ännu så dom kommer väl inte hitta nått nu heller -intalar nog jag mig… 

Dagen efter när jag sitter på mötet så tänker jag på Patrik och Aslan. Hur det går för dom. Och jag minns hur jag verkligen tänkte när en kollega pratade -att jag kunde verkligen ha struntat i detta mötet och varit med dom istället. 

Sen är klockan runt fem på eftermiddagen och jag och min assistent sitter på rummet vid våra skrivbord och avslutar arbetsdagen. Då ringer Patrik. Och jag hör bara denna rösten som är helt uppgiven och tjock av gråt. Jag känner själv hur allt blod rinner från mitt ansiktet och chocken trycks på mig. Ångesten sköljs över mig som en tsunami våg. 

-”Aslan e borta”….. Säger Patrik. Jag börjar stor gråta och min assistent vet inte ens vad det handlar om men hon börjar också gråta. Jag står där med mobilen framför mig och hör Patrik gråta. 

-”Det var en hjärntumör som jag trodde” fortsätter han.

Herregud. 

Aslan var borta. 

Hur är det möjligt? Varför? Och jag var inte där med dom. Patriks mamma var där med dom. Jag är så glad för det!  Jag har haft sån fruktansvärd  ångest över att jag valde jobbet före den dagen.. Aldrig mer ska jag låta jobb gå före familj och hälsa!! Men jag har också börjat förlika mig med tanken att Aslan kanske ändå ville ha den sista stunden ensam med sin husse..?

Detta var 31:e Oktober 2013. 

Två år senare. 

31:e Oktober 2015 föds våran dotter. 

På exakt samma datum…. Det om något är helt otroligt tycker jag.❤️

Så mycket tankar och känslor  som svällde över hos oss när vi insåg att det blev exakt samma datum. 

Och jag känner mig ”förlåten” av händelsen att jag inte var där när Aslan gick bort – jag har gett Patrik ett nytt barn. 

Fast nu ett människor barn- en dotter. 

Vår lilla stjärna.   ⭐️  Wilma Lou. 

Vila i frid fina Aslan. 💛

Vi kommer alltid ha dig i våra tankar och hjärtan.

  

Patriks inlägg för två år sedan.