Lösenordsskyddad: En samling foton från sommaren 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Hej då Inga-Maja

Igår tog vi ett sista farväl till Patriks farmor- Inga-Maja.

Sagt hej då till Inga-Maja och gröna huset, som Ellie sa. 

När jag första gången blev medbjuden till Käringön va jag så nyfiken på att få se hur Patrik tillbringat varje sommar i hela sitt liv. För Patrik pratade verkligen så gott om sin farmor och om ön. Det lös i ögonen på honom varje gång han nämnde öns namn i sin mun ”-Käringön” och han lös av stor stolthet när han nämnde sin farmors namn  ”Inga-Maja”. 

Jag har själv aldrig upplevt den där känslan av att ha den kärleken och närheten till en far eller morförälder (i alla fall inte i hela sitt liv) som han beskrev så jag va väldigt nyfiken.

Käringön va den plats som finns kvar som är hans familjehem. 

Jag kunde då aldrig ana hur ofta jag och Ellie skulle få återkomma sen till huset och Inga-Maja -eller hur jag skulle komma att bli så otroligt tacksam för vistelserna där -eller hur jag skulle börja älska denna ö, längta tillbaka till detta gröna hus och Inga-Maja, så ofantligt mycket. 

Jag träffade Inga-Maja när hon skulle fylla 93 år. Jag har aldrig träffat någon i den åldern tidigare. Det va svårt att föreställa mig hur hon skulle vara. Jag kom ju också ut till ön med min snart 2 år gamla dotter från tidigare förhållande in i hennes hus. Hur skulle hon ta de? Super nervös var jag. Jag va så nervös om Patriks farmor skulle acceptera mig som hans nya flickvän. I början tror jag faktiskt inte hon tog de så allvarligt. Jag tror till och med hon skojade nån gång om alla tjejer Patrik tagit med sig till huset. Så hon kanske tänkte att ”ja ja nästa år är de en annan flicka här och hälsar på tillsammans med Patrik.”

Men hon tog emot oss med öppna armar. Hemlagade köttbullar i brunsås och kokt potatis stod färdigt på bordet. 

Hon ville visa sina prydnadstroll till Ellie. Gosedjuren i soffan. Katten va en av dom som hon själv stickat. Visade oss allt hon stickat och vad hon sytt. Alla små barn kläder hon sydde till Röda korset gjorde mig så imponerad. Vilken idol! Vilken genomgod gammal tant tänkte jag. Hon berättade om varenda blomma och växt. Alla hade hängt med i minst tio år. Och knepet är att ha äggskal i vattenkannan säger hon.

93 år och helt klar i huvudet, med humor och styrka i sig, helt själv i de stora huset klarade hon sig. Jag va äkta imponerad.   

Hon gav oss redan första gången vi besökte var sina sockar, förkläden och tygväska. Allt hon stickat eller sytt själv. Hon ville bjuda på sin äpplekaka eller på sin pudding.

Men tydligen så fångade jag och Ellie Patrik’s hjärta ju. För vi blev kvar. Det blev att vi åkte ut fler gånger än den första gången och hälsade på Inga-Maja i gröna huset. Många gånger blev till nästan varje högtid och till flera semesterveckor på somrarna. 

Men Inga-Maja va en bestämd dam. Hon va super tydlig med hur hon ville ha de. Och hur saker och ting ska vara. En kvinna som ingav stor pondus och respekt. Jag måste säga att jag ibland kunde känna mig lite väl iakttagen om jag skötte mig eller inte utav henne. Man ska inte sitta på latsidan va hon tydlig med att visa mig. 

Men Oh så mycket jag lärt mig av denna kvinna. Hon har verkligen fått mig inse och tänka igenom saker. En kvinna som hon som upplevt världen sen 1920 och till 2017. Två världskrig för sjutton bland annat har hon upplevt. Har suttit med beundran när hon berättat små saker från sitt liv med små medel men hårda och långa liv. Och jag har sett med egna ögon genom henne hur tydligt det är hur kvinnliga könet i svenska samhället har utvecklats nått otroligt sen hon föddes och växt upp. 

En av de finaste sommarkvällarna jag upplevt på Käringön så tog vi vår lilla båt från Hermanssons brygga ut till Måseskär utanför Käringön. Jag , Patrik och Ellie tre år gammal. Vi gick omkring på ön och tittade och avslutade med att sitta och se solnedgången. Och när vi va där på ön kunde jag inte låta bli att fantisera om när jag såg Ellie springa omkring på klipporna hur hur Inga-Maja va lika stor som henne och bodde där på ön. 0-7 år bodde hon tydligen där. Det går inte ens föreställa sig idag hur de skulle vara att växa upp på en ö med sin farbror fyrvaktaren och hans fru på -20 talet för att hennes pappa dött ute på sjön innan hon och hennes tvillingbror föddes.  Men jag blev helt överväldigad av tankar och känslor. Jag såg på Inga-Maja med ännu större beundrande ögon efter att besökt ön. 

Hennes uppväxt plägrades i allt hon gjorde. Bädda ska man. Hänga tvätten på ett visst sätt ska man. Hur man ska se ut. Alltid diska och torka disken direkt. Ta hand om sin man och sina barn på alla och bästa sätt. Dom kommer före dig själv. 

Allt gick på rutin för Inga-Maja. Allt ska vara på sin plats. Varje prydnadssak, blomkruka, duk eller vad de än var. Råkade man flytta något utanför eller inuti något skåp så va de tillbaka på sin rätta plats direkt efter. 

Och alla hade sina ”uppgifter” fick jag lära mig i huset för att hjälpa till. Patrik hade nöjet som uppgift att alltid få hem fisk till middag. Det sa hon till alla på ön som hälsade på henne . ”Patrik han får alltid fisk han”. 

Men han hjälpte henne med massor av praktiska saker, bland annat va en av hans ”uppgifter” att hugga ved till henne inför vintern.

Jag tog mig friheten att hänga tvätt på linorna utomhus som min uppgift för att hjälpa henne. Eller så frågade jag om hon skulle ha något i affären.

Ju mer tiden gick kände jag att hon tyckte om de små sakerna jag ändå gjorde. För ibland fick jag en sån go varm kram i hallen så jag kunde känna hennes blanka skrynkliga bruna hud mot mina händer. 

Kaffe och kex åt man först när man vaknade. Sen några timmar senare va de ”rejäl” frukost. De där förstod eller kommer jag aldrig förstå däremot varför det kallas frukost och inte lunch. 

Innan och efter ”lunch” hörde vi ytterdörren slå igen vid farstun. Då kom Inga-Maja gåendes nerför trapporna med sin flätade korg hängandes på armen. De blå foppa tofflorna hon bar på fötterna gnisslade mot stentrappstegen när hon gick ner medans hon höll i sig i tampen som hänger på huset som stöd. Ibland snavade hon till lite på bergsklipporna. Men hon kunde varenda lilla springa i de klipporna. Det va bara balansen som spökade ibland. Sen satte hon sig 
vid ”La’-an” (ladan) och stickade i solen medans den vita hemtelefonen vilade i korgen -ifall nån av hennes söner skulle ringa. Och självklart la hon fram den vita stora runda ”plasttallriken” där hon lagt torkat bröd så småfåglarna fick plocka i sig och äta. Där satt hon med solbrända ben på framsidan men inte på baksidan av benen och pratade med fåglarna medans stickorna gick varmt i hennes händer. 

-Ja men kom då! Ja!! Ja men kom då!

Kom några ”måvar” (måsar) och ville ta småfåglarnas mat schasade hon genast bort dom.  

Men måsarna fick sitt också -va inte oroliga. Det gick hon ner för trappen vid huset och kastade ut till dom och ropade på samma vis. Det kunde va rester hon hade. Men rester va de inte ofta de blev i gröna huset. För man slängde verkligen ingen mat i onödan. Rens från fisken till exempel gick an att ge dom. 

-Ja kom då! 

Och måsarna kom fightandes inom en sekund i ett sjok.

I början va jag och Ellie lite blyga att säga så mycket till Inga-Maja för vi va rädda att hon inte skulle höra vad vi sa. För de va rätt ofta i början när vi sa något men hon ändå inte hörde. Ellie som precis lärt sig prata också. Men för varje gång vi hälsade på vågade vi mer och mer höja våra röster till henne. Minns de så väl när Ellie sa med hög bestämd röst ”Inga-Maja!!!” Och hon hörde Ellie och svarade. Och Ellie blev så stolt att hon fick Inga-Majas uppmärksamhet och att hon hört henne. Jag tror Ellie va 3 då. Att se den stora ålderskillnaden mellan dom två var mäktig. 3 och 94 år. Och jag är så tacksam att Ellie fått uppleva några år tillsammans med denna starka kvinna. Och jag är helt säker att Ellie kommer minnas tiden i huset med henne mycket väl. Kanske inte minnas exakt hur hon såg ut eller hur hon lät. Eller hur de såg ut i huset. Men känslan av henne och huset. Den kommer hon nog aldrig glömma. Väldigt tacksam att Inga-Maja tog emot oss och stod ut med oss varje sommar i veckor i sträck. Hur vi stökade ner och lät. Hon har gett oss idylliska somrar som varit helt magiska. Varje sommar har jag nån gång fällt nån tår av bara lycka. Det kan varit något sådant litet som att se Ellie i solnedgången med solbrända ben och kinder kasta sten omkring sig på klipporna och sjunga  glatt ”jag e i gröna huuuset, gröna huuuset”!! Jag hade aldrig kunnat erbjuda Ellie detta annars om de inte va för Inga-Maja. 

Jag kan inte beskriva hur Patriks och Inga-Majas relation var. Den måste upplevas. Men den va nått alldeles särskilt. Att se hur Patriks relation var till sin farfar fick jag däremot aldrig uppleva. Men jag har fått berättat för mig att den också va väldigt speciell. Det är en relation som jag har lättare att relatera till eller fantisera om. Pojkbarnbarnet med sin farfar. Hur Patrik som pojk, tonåring och vuxen man sett upp till sin farfar kan jag förstå. Snickra eller göra nått ihop. Men jag hade aldrig kunnat fantisera om den kärleken och respekten mellan pojkbarnbarnet och sin farmor innan jag sett just deras relation. Hon har varit hans största idol och förebild. Den lilla kvinnan till växten. Knappt 1,50 lång kvinna bredvid sitt barnbarn vid 1.80 lång. Den kärleken kan vara en av de starkaste kärlekarna jag sett och fått uppleva på nära håll. Patrik påpekar alltid att hans intresse för fiske och matlagning är i grund och botten på grund av Käringön och sin farmor. 

Hon visade sin oro och sin kärlek när hon kom vandrande runt orolig i sitt lilla nattlinne när Patrik kom hem sent på natten från fiske på havet. Jag kommer aldrig glömma när jag låg uppe på Öster (sovrummet som vätter mot öster) och kollade på nån serie. Hur de knackades högt på dörren och in kom Inga-Maja med vitt ansikte och små ögon. Hennes korta vita hår stod lite åt alla håll på huvudet. Yr och nyvaken så såg hon ut. 

”Har Patrik inte kommit hem?” Frågade hon förtvivlat. 

Jag fick ringa honom på mobilen och fråga var han va nånstans och jag fick förklara för henne att hon kan ju bara ringa honom. Det har Patrik förklarat flera flera gånger till henne men det ligger inte som ett invant mönster i henne helt enkelt att man ringer nån ute på havet. 

Söta.

Jag är idag så glad över allt som hänt i mitt liv som fick mig att bli en del av Patriks liv. Han är uppfostrad av varma människor i sin närhet som gjort han till en av de mest godhjärtade människorna jag mött. Jag vet att Inga-Maja har en jättestor del i hur han blivit som man. 

Och nu får jag se hur han i sin tur uppfostrar  Ellie och Wilma till att bli lika godhjärtade som honom. 

Jag är oerhört tacksam att Ellie fått uppleva några fina somrar på Käringön , i gröna huset och fått lära känna Inga-Maja. Jag bara vet att Inga-Maja har gjort stort intryck i hennes liv. 

Jag är också väldigt tacksam att Wilma hann födas så Inga-Maja fick träffa också Patriks biologiska dotter. Att hon satt i kyrkan när Wilma döptes. 

Men jag kan inte låta bli att bli ledsen för att Wilma inte fick uppleva mer av henne så hon kommer minnas henne. Kunna ha den känslan av Inga-Maja i sig efter att ha lärt känna henne som vi fick. Få uppleva allt de där som jag fått se Ellie uppleva. Få känna alla dom känslorna man får i huset, lukter, ljud. Friheten och sommarkänslorna att springa in och ut ur huset. Den idyllen på ön. Inte en bil eller cykel i sikte. Bara klippor gräs och hav och idylliska sommarhus. Höra Inga-Maja mata fåglarna. Se henne stå rensa fisk med kniven i källan med Patrik. Känna de kalla klipporna i skuggan och sen de varma gräset i solen utanför gröna huset. Stå under de fladdrande lakanen som hänger på tvätt linorna. Eller hur hon ska kunna känna hur den sträva gröna heltäckningsmattan i trappen under dom bara fotsulorna ska kännas. Känna den sticksiga soffans tyg i vardagsrummet. Minnas trollen. Minnas synen av Inga-Maja gungandes och stickandes i gungstolen. Uppleva eller minnas lukten av huset eller Inga-Maja. 

Allt helt enkelt. 

Men. Hon har ju hennes gener i sig. Och vi ska berätta för henne om hur Inga-Maja var. Och kanske får Wilma ärva mycket av sin gammelfarmor. Jag hoppas de i alla fall. 

Tack för att jag och våra barn fick vara i ditt hem så ofta dessa åren. Jag hoppades på att få uppleva fler år med dig men är stort tacksam för de åren vi fick med dig. 

Det har varit ett nöje att lärt känna dig och du har gjort ett starkt avtryck i min själ. 

Vila i frid.